Vaddå social media?!

Har efter min Facebook-kollaps övergått till att använda denna blogg och Twitter som digital social(?) plats. Kanske är det bara en post-facebook depression som pågår i mitt inre eller så är faktiskt det här med social media delvis en myt, en konstig gemensam överenskommelse om att all form av informell (envägs-)kommunikation på nätet är ekvivalent med social interaktion där den drivande tekniska infrastrukturen i sin tur kan kallas social media. Men seriöst; Vad är egentligen det sociala i social media?

Ta Twitter till exempel. En microbloggkanal där en kort mening följd av en kort länk ska säga något om något. De flesta skriver en mening som antyder att den länk som följer är läsvärd av den ena eller andra anledningen. Är det inte ren information som förmedlas så brukar tweetsen låta något i stil med: Så här tycker jag. Nu är jag här. Eller där. Och snart ska jag göra det här. Eller jag gjorde just det. Är det bara jag som tycker att det blir liksom lite banalt när det sociala blir reducerat till ett 140 tecken långt statement? Blir det sociala i sammanhanget förmågan/viljan/möjligheten att uttrycka sin åsikt i den mer eller mindre publika twitterkanalen?

Hur kan man veta att någon lyssnar?

Jo, såklart... man kan ju svara på en tweet. Det är ju ett tydligt tecken på att det är något socialt över det hela? Eller? Visserligen. Men i ärlighetens namn, hur många tweets svarar någon på? Mindre än 20% skulle jag våga påstå utan att ha något annat belägg för det än egen erfarenhet. Så kallade retweets (RT) är mer frekventa. Är RT socialt? Är det socialt att föra någon annans statement vidare så att dennes ord hörs även bortom mina berg och dalar. Mitt statement blir att jag RT någon annans statement. Socialt? Kanske. Media. Jovisst.

På Wikipedia kan man läsa följande definition av social media:

The term Social Media refers to the use of web-based and mobile technologies to turn communication into an interactive dialogue. Andreas Kaplan and Michael Haenlein define social media as "a group of Internet-based applications that build on the ideological and technological foundations of Web 2.0, and that allow the creation and exchange of user-generated content."

Ok, det är alltså den gemensamma strävan att skapa användargenererat innehåll som är det sociala i social media. Vi skapar det tillsammans. Även om vi gör det parallellt. Eller som en ensamaktivitet där vi aktivt skriver över andras innehåll (läs Wikipedia). Missuppfattar jag det alldeles om jag påstår att med en sådan definition lägger man det sociala i den enskildes konkreta möjlighet att göra något på en plats där även andra gör - utan att räkna in själva upplevelsen av handlingen och dess potentiella konsekvenser. Det senare är bara en bonus när det händer. Det är alltså fullt möjligt att vara social i ensamhet.

Här sitter jag och är social på min blogg (läs social media). Jag skriver till en okänd publik utan ansikte och vet innerst inne att den jag egentligen tilltalar är mest mig själv.

Socialt? Njae inte så värst.

PS. Ja, jag vet att det här är en ny-gammal diskussion. Jag hade bara inte gjort mitt egna statement om det i social media ännu. Nu så. Check!

Tänker på...

... vad jag menar med "Posthuman Narratives". Återkommer med lite fläsk på benen när jag tänkt klart. Undertiden kan väl du som läser det här också tänka på saken.

Till Facebook. Från Eva.

Kära Facebook,

Året jag lärde känna dig var 2007 och du var helt ny på banan. För att förstå vad och vem du var bestämde jag mig för att ge dig en ärlig chans genom en närmare granskning. Till en början var du ganska tråkig, det hände inte så mycket. Sakta men säkert började dock en och annan kollega droppa in och förutom den ganska spontana kommunikationen som uppstod hittade vi tillsammans vi till Maffia Wars, Farmwille och Blitz. Du imponerade på mig genom din geniala mix av att erbjuda en stängd men ändå öppen miljö. Jag minns att jag vid denna tid hade ingående samtal med den dåvarande IT-chefen på vårt universitet om den lärplattform som var på väg att upphandlas. Med dig som förebild försökte jag övertyga honom om att leta efter något som var uppbyggt på samma vis, dvs med en helt öppen möjlighet för externa utvecklade att skapa insticksmoduler (läs appar) samtidigt som användaren själv är i kontroll över vad den vill släppa in eller inte. Jag kan inte ha gjort något vidare intryck eftersom vi landade i Sakai - men det är en helt annan historia.

Hur som haver, åren gick och allt eftersom kom fler och fler av mina vänner och bekanta att hitta dig. En dag insåg jag hur viktig du var eftersom du gav mig en plats där jag kunde återuppta kontakten med sedan länge passerade vänskaper, underhålla befintliga sociala relationer och även knyta nya vänskapsband. I en skog av statusuppdateringar fanns en gemenskap där vi delade länkar, bilder på hemmaprojekt/mat/barn/djur/bil/prylar, youtubeklipp, spotifylistor och en hel del självskryt om hur bra (eller inte bra) det går på jobbet. Personliga meddelanden varvades med ytliga puffar och en känsla av social närvaro blev väldigt påtaglig. Du erbjöd en interaktionsbuffé för mig att äta av om jag ville. Notera "om jag ville". Det är viktigt. Det var nämligen just valfriheten som gav känslan av närhet men också frihet. Du var så mycket mer än Twitter.

Du har med tiden blivit som ett riktigt dåligt förhållande. Det egenskaper som tidigare gjorde mig förtjust gör mig nu mest bekymrad. Och förbannad. Du har blivit alldeles för krävande när du successivt utvecklat din inte så klädsamma själviska sida. Du har om och om igen valt att göra om vårt förhållande . Ofta i smyg. Som om du skäms lite för det du gör. När ändringarna sedan blir uppenbara är det tydligen mig det är fel på. Det är jag som inte förstår. Du har kvar en del anhängare som för din talan. Som predikar öppenhet utan kontroll. Som påstår att vi sålt vår själ i ruta ett och därför bara borde bejaka den öppna friheten. Jag håller inte med.

Men, ok. Ponera att det är så att jag har fel och bara är gnällig. Då återstår ändå frågan; Vad vill du mig egentligen? Du behöver inte svara, jag vet ju hur det ligger till. Jag har hela tiden varit medveten om att jag bara är en bricka i ett spel. Jag har varit ditt medel för att nå ett framgångsmål som stavas pengar. Synd. Det gör mig lite ledsen. Det hade kunnat vara så mycket mer än så.

Nu är det över. Onsdagen den 21 september 2011 var dagen vi gjorde slut. Eller, tja, slut och slut. Det går ju inte att göra slut med dig men jag vägrar i alla fall att hälsa på dig igen. Alla de digitala prylar som jag lämnat hos dig inser jag att jag aldrig kommer få tillbaka. Du kommer inte heller att vörda dem ömt utan antagligen sälja dem till högstbjudande när tillfälle ges. Varsågod. Det var så lite så. Kostar det så smakar det, fast tvärt om.

Farväl Facebook. Vi ses kanske aldrig igen.

Första inlägget

Så då var jag här igen då, i bloggosfärens förenklade värld där jag äntligen kan få vara min egen kung. Eller ja, drottning om vi nu ska vara lite noga med genus. Jag har gett bloggandet många chanser tidigare men inte riktigt hittat hem, inte funnit mitt format eller tema om vad jag ska skriva, när och hur. Den här gången är annorlunda. Den här bloggen kommer från och med nu få bära min röst i den digitala etern. En plats utan appar, sekretessinställningar och annat tjafs där jag kan ventilera mina tankar för dagen. Där av titeln; Svedmark tänker högt. Ibland (förhoppningsvis) kommer det passera en del kloka tankar, andra gånger kommer inläggen kanske inte ens nå verkshöjd. Det blir också en del glimtar från livet. Mitt liv alltså.

Du är välkommen att läsa om du vill!

Du är lika välkommen att surfa vidare om det inte passar din smak.