Ta Twitter till exempel. En microbloggkanal där en kort mening följd av en kort länk ska säga något om något. De flesta skriver en mening som antyder att den länk som följer är läsvärd av den ena eller andra anledningen. Är det inte ren information som förmedlas så brukar tweetsen låta något i stil med: Så här tycker jag. Nu är jag här. Eller där. Och snart ska jag göra det här. Eller jag gjorde just det. Är det bara jag som tycker att det blir liksom lite banalt när det sociala blir reducerat till ett 140 tecken långt statement? Blir det sociala i sammanhanget förmågan/viljan/möjligheten att uttrycka sin åsikt i den mer eller mindre publika twitterkanalen?
Hur kan man veta att någon lyssnar?
Jo, såklart... man kan ju svara på en tweet. Det är ju ett tydligt tecken på att det är något socialt över det hela? Eller? Visserligen. Men i ärlighetens namn, hur många tweets svarar någon på? Mindre än 20% skulle jag våga påstå utan att ha något annat belägg för det än egen erfarenhet. Så kallade retweets (RT) är mer frekventa. Är RT socialt? Är det socialt att föra någon annans statement vidare så att dennes ord hörs även bortom mina berg och dalar. Mitt statement blir att jag RT någon annans statement. Socialt? Kanske. Media. Jovisst.
På Wikipedia kan man läsa följande definition av social media:
The term Social Media refers to the use of web-based and mobile technologies to turn communication into an interactive dialogue. Andreas Kaplan and Michael Haenlein define social media as "a group of Internet-based applications that build on the ideological and technological foundations of Web 2.0, and that allow the creation and exchange of user-generated content."
Ok, det är alltså den gemensamma strävan att skapa användargenererat innehåll som är det sociala i social media. Vi skapar det tillsammans. Även om vi gör det parallellt. Eller som en ensamaktivitet där vi aktivt skriver över andras innehåll (läs Wikipedia). Missuppfattar jag det alldeles om jag påstår att med en sådan definition lägger man det sociala i den enskildes konkreta möjlighet att göra något på en plats där även andra gör - utan att räkna in själva upplevelsen av handlingen och dess potentiella konsekvenser. Det senare är bara en bonus när det händer. Det är alltså fullt möjligt att vara social i ensamhet.
Här sitter jag och är social på min blogg (läs social media). Jag skriver till en okänd publik utan ansikte och vet innerst inne att den jag egentligen tilltalar är mest mig själv.
Socialt? Njae inte så värst.
PS. Ja, jag vet att det här är en ny-gammal diskussion. Jag hade bara inte gjort mitt egna statement om det i social media ännu. Nu så. Check!
Vänta lite nu, ”turn communication into an interactive dialogue”? Är det inte möten IRL, som det heter, som är interaktiva? Det där som kallas ”kommunikation” och som i bland tänks vara ett sändande av verbala och icke-verbala signaler, men som i själva verket är ett gemensamt samtidigt skapande av två individer, en gemensam inre värld utsträckt till och delad mellan två subjekt. Det, om något, är interaktivt.
SvaraRaderaVad är ”sociala media”? Sönderhackat, fragmenterat, utan sammanhang, utan helhet. Gruskorn och sand – inte levande, samskapande subjekt.
Och Twitter? Det är inte socialt. Det är en marknadsföringsplats. Där marknadsför jag mig som skribent i filosofisk psykologi.
Ja, och så kan man bedriva politisk aktivism med hjälp av Twitter också. Det är trots allt ganska fint. Twitter som demokratifrämjare. Men knappast ”socialt”.