Kära Facebook,
Året jag lärde känna dig var 2007 och du var helt ny på banan. För att förstå vad och vem du var bestämde jag mig för att ge dig en ärlig chans genom en närmare granskning. Till en början var du ganska tråkig, det hände inte så mycket. Sakta men säkert började dock en och annan kollega droppa in och förutom den ganska spontana kommunikationen som uppstod hittade vi tillsammans vi till Maffia Wars, Farmwille och Blitz. Du imponerade på mig genom din geniala mix av att erbjuda en stängd men ändå öppen miljö. Jag minns att jag vid denna tid hade ingående samtal med den dåvarande IT-chefen på vårt universitet om den lärplattform som var på väg att upphandlas. Med dig som förebild försökte jag övertyga honom om att leta efter något som var uppbyggt på samma vis, dvs med en helt öppen möjlighet för externa utvecklade att skapa insticksmoduler (läs appar) samtidigt som användaren själv är i kontroll över vad den vill släppa in eller inte. Jag kan inte ha gjort något vidare intryck eftersom vi landade i Sakai - men det är en helt annan historia.
Hur som haver, åren gick och allt eftersom kom fler och fler av mina vänner och bekanta att hitta dig. En dag insåg jag hur viktig du var eftersom du gav mig en plats där jag kunde återuppta kontakten med sedan länge passerade vänskaper, underhålla befintliga sociala relationer och även knyta nya vänskapsband. I en skog av statusuppdateringar fanns en gemenskap där vi delade länkar, bilder på hemmaprojekt/mat/barn/djur/bil/prylar, youtubeklipp, spotifylistor och en hel del självskryt om hur bra (eller inte bra) det går på jobbet. Personliga meddelanden varvades med ytliga puffar och en känsla av social närvaro blev väldigt påtaglig. Du erbjöd en interaktionsbuffé för mig att äta av om jag ville. Notera "om jag ville". Det är viktigt. Det var nämligen just valfriheten som gav känslan av närhet men också frihet. Du var så mycket mer än Twitter.
Du har med tiden blivit som ett riktigt dåligt förhållande. Det egenskaper som tidigare gjorde mig förtjust gör mig nu mest bekymrad. Och förbannad. Du har blivit alldeles för krävande när du successivt utvecklat din inte så klädsamma själviska sida. Du har om och om igen valt att göra om vårt förhållande . Ofta i smyg. Som om du skäms lite för det du gör. När ändringarna sedan blir uppenbara är det tydligen mig det är fel på. Det är jag som inte förstår. Du har kvar en del anhängare som för din talan. Som predikar öppenhet utan kontroll. Som påstår att vi sålt vår själ i ruta ett och därför bara borde bejaka den öppna friheten. Jag håller inte med.
Men, ok. Ponera att det är så att jag har fel och bara är gnällig. Då återstår ändå frågan; Vad vill du mig egentligen? Du behöver inte svara, jag vet ju hur det ligger till. Jag har hela tiden varit medveten om att jag bara är en bricka i ett spel. Jag har varit ditt medel för att nå ett framgångsmål som stavas pengar. Synd. Det gör mig lite ledsen. Det hade kunnat vara så mycket mer än så.
Nu är det över. Onsdagen den 21 september 2011 var dagen vi gjorde slut. Eller, tja, slut och slut. Det går ju inte att göra slut med dig men jag vägrar i alla fall att hälsa på dig igen. Alla de digitala prylar som jag lämnat hos dig inser jag att jag aldrig kommer få tillbaka. Du kommer inte heller att vörda dem ömt utan antagligen sälja dem till högstbjudande när tillfälle ges. Varsågod. Det var så lite så. Kostar det så smakar det, fast tvärt om.
Farväl Facebook. Vi ses kanske aldrig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar